coloredbyfrida

Ja, jag har nu de senaste dagarna tyckt att silver vart allmänt olydig i ridningen. Han är stark och vill inte alls lyssna på förhållningar utan vid de tillfällena så tjafsar han bara emot enormt handen.

 

I går red jag ut och hade planen att "vinna" vår lilla tvist om styrka och det slutade ju så klart med att jag var otroligt missnöjd med ridpasset och varken jag eller Silver blev något bättre av det. Han var så otroligt spänd, och ville inte alls gå fram för skänkeln. Han kändes som en seg kola bit som rörde sig framåt men inte kom någon vart. Jag blev frustrerad.

 

Idag då körde jag på en annan taktik än att bråka med ponnyn. Jag körde på hans sätt, rätt sätt. Man ska ju inte dra ponnyn till handen utan ponnyn ska komma till den, söka stöd och känna sig trygg med ryttaren. Jag har i min förtvivlan tappat min ridning och idag bestämde jag mig för att göra så lite som möjligt, så att Silver skulle få tillbaks mitt förtroende. - Handen stilla och framför mig, benen lite stödjande om. Och bara försöka att inte störa honom. Och för att inte glömma att prata med honom och stötta honom förbi det som är läskigt i diket i stället för att bli irriterad och arg på honom när han slänger sig och spänner hela halsen likt en giraff och jobbar lite extra på den där hjorthalsen.

 

Framgång. Även om Silver var spänd, och inte arbetade så bra, och ibland blev stark så tycker jag ändå att ridturen blev lyckad. Eftersom att jag inte tog tillbaka när han bet tag i bettet och i stället gav efter så blev han finare och finare i munnen. I stället för att ta dragkampen som man aldrig kan vinna släppte jag bettet så han inte hade något att dra i. Även om det är Silver som skapar min irritation när han beter sig som han gjorde i går, så är det jag som måste hantera den. Ju mer frustrerad jag blir desto mer spänd och stressad blir ju så klart Silver.